November - Anknytning

När den tidiga människoarten homo erectus, den upprättgående människan, klev ned från livet i trädkronorna och ställde sig upp på två ben innebar det stora förändringar i livsvillkoren. Barnen kunde inte längre finna skydd från rovdjuren uppe hos flocken i trädkronorna utan behövde i ännu högre grad hålla sig nära sina större, starkare och klokare artfränder för skydd.

Barnens förmåga att få sina föräldrar att knyta an till sig blev således än viktigare. Anknytningsbeteenden utvecklades som lockade den vuxna att ställa sig till förfogande för barnets behov och binda sig känslomässigt till det. Detta handlar om beteenden hos barnet som att le, skrika, gråta, söka ögonkontakt, sträcka sig mot och klänga sig fast. Hos föräldern motsvaras anknytningsbeteenden av så kallade bindningsbeteenden, som t.ex. anpassa tempo, bära och hålla barnet nära, vagga det, variera röstläge och förtydliga ansiktsmimiken. Det innebär att sätta sina egna krav åt sidan och vara lyhörd för barnets behov av näring, beskydd och socialt samspel.

Detta är grunden i vår anknytning och i nästa månad kommer vi gå in mer på vikten att höra till ”klanen” som beskrivs i den compassionfokuserade terapin. Men vi kan också påminna oss om avsnittet om kroppen och hur den fortsatt lever som jägare och samlare och utan klanen var min chans till överlevnad nästan lika med noll. Så här är det vår existentiella ångest som driver oss, se det är starka krafter vi har att göra med.

Men i denna månad ska vi titta lite närmare på de olika anknytningsmönster som finns. Dessa brukar dela in i trygg, otrygg-undvikande, otrygg-ambivalent och desorienterad anknytning. Viktigt att komma ihåg är att vi inte bara har ett anknytningsmönster utan flera och att dessa kan aktualiseras i olika situationer.

Anknytnigen består till stor del av affektreglering. Jag läste en gång en dikt som har hjälpt mig mycket i tankar och arbetet kring anknytning. Jag kommer inte riktigt ihåg den men den beskrev vårt inre landskap av känslor. Den beskrev oändligt djupa avgrunder, mörka skogar och stjärnhimlar. Och jag tänker att vår inre upptäcktsfärd kanske inte är så olik vår yttre. Ni vet hur man kan se små barn ta några steg från sin förälder för att sedan behöva gå tillbaka och ”tanka trygghet” och sedan göra en större lov. Jag tänker att det är liknande med våra känslor när vi utforskar dem inom oss.

Har du någon gång tänkt på hur vi t.ex. möter ett barn som skadat sig. Jo med ett överdrivet uttryck av känslan med vidöppna ögon och ofta med gäll röst. Detta sker helt automatiskt och är att visa barnet att vi hanterar dess känslo och mycket mer. När vi har mött barnet så tonar vi ned vårt kroppsspråk och röst och därmed hjälper barnet att göra det samma. Vi håller barnet och kanske blåser. Visar att det kommer gå bra. Barnet lär sig härigenom också att ta hand om sin känsla. Våga utforska och vara kvar och också komma tillbaka.

Jag tror att alla föräldrar gör så gott de kan utifrån det de har fått med sig men alla har inte lärt sig eller har förmågan att kunna möta upp egna känslor och då kan även barns känslor bli skrämmande och kanske även här flyr jag in i mina inlärda undvikandebeteenden. Otrygga anknytningsmönster kan utvecklas om föräldrarna eller viktiga andra inte tonar in barnet eller feltolkar, läser in egna behov eller själva överväldigas av barnets känslor. Barnet måste göra avkall på sig själv för att säkra sin tillhörighet till gruppen och skapar en överdriven anpassning till andra genom att skapa en s.k. sekundär strategi för att uppnå en trygghet.

I den otrygg-undvikande anknytningen har föräldern inte kunnat möta upp barnets känslor utan istället undvikit dessas. Barnet har kunnat känna av hur föräldern kanske blivit avvisande eller rädd när det uttryckt sina känslor och därav tagit ansvar för relationen genom att ”skydda” föräldern för dessa och istället härbärgerar dem inom sig själva, obearbetade och overbaliserade. Detta kan ofta leda till en skam inför sina egna känslor och inlärt system att inte vara viktig nog att få uttrycka dessa. Barnet kan se obesvärat ut men vid mätning har visat att barnets autonoma nervsystem är skyhögt samt att hela organismen är i obalans, ur rytm.

I äldre åldrar kan individen bära med sig en upplevelse kring att behöva trycka undan uttryck för behov av närhet eller tröst. Anknytningsstrategin har inneburit att bli oberoende och självförsöjande vilket som i senare relationer kan upplevas som en kylighet eller distans.

Otrygg-ambivalent anknytning -här möter föräldern barnets känslor ibland och ibland inte, där tvingas barnet vara vaksam på föräldern och när den kan få dennes uppmärksamhet. Fokus flyttas således från barnet självt till förälderns behov. Vidare individualisering hos barnet kan hindras och drivkrafter i form av självhävdelse och nyfiket utforskande bromsas då de väcker barnets rädsla för att bli övergiven. Det egna självet blir beroende av andra och egna behov kommer i andra hand i vuxna relationer vill individen sedan vara till lags och kommer fortsatt ha svårt att känna in verbalisera egna behov.

I uppväxtmiljöer där föräldern utgör ett hot för barnets överlevnad tvingas barnet söka skydd hos den som också utgör det omöjliggörs förmågan att kunna skapa en sammanhängande strategi utvecklar barnet en desorganiserad anknytning.

Så fundera lite kring ovanstående. Finns det drag du känner igen?

Vad kan vi då göra om vi har ett otryggt anknytningsmönster?

När vi är barn så har våra föräldrar och viktiga vuxna tillgång till vår inre värld men ju äldre vi blir så stänger vi denna för andra. Till sist är det faktiskt bara en person som har kontakt – vi själva.

Vi söker ofta utanför oss själva, att andra ska få oss att känna oss trygga, känna oss behövda och omhändertagna men allt som oftast behöver vi börja med att ge detta till oss själva. Minns du första bloggen – att vi måste börja där vi är? Det är precis det. Vara hos det lilla barnet. Barnet har i sina tidigare relationer med andra lärt in hur andra och vi själva ska vara mot det. Har vi lärt in att vi inte är tillräckligt bra utan vi alltid kan göra lite mer så kommer den sanningen finnas kvar där oavsett vad andra säger. Vi kanske tror på dem en kort stund, kanske till och med en dag men till slut kommer tanken komma tillbaka, ”tänkt om det jag gör inte är tillräckligt” och vi börjar åter prestera för det är så vi har säkrat relationen.

Den enda som kan läka relationen och få det där barnet att lära om – det är du. Hur vill du möta upp det? Vill du ta dess känslor på allvar eller fortsätta distansera dig och visa att det du känner inte är viktigt, eller vill du fånga upp, lyssna in och lugna. Du väljer. Det är aldrig för sent att lära om.

Men kom ihåg att dessa strategier har kommit till för att säkra vår överlevnad och att göra eller ens tänka annorlunda kan väcka obehagskänslor, så bli inte rädd om det gör så även för dig. I nästa månad kommer vi lyfta vidare kring våra tidiga levnadsregler och också hur vi behöver vårt eget godkännande att få vara mot oss själva på ett nytt sätt men se och också hur vi praktiskt kan träna detta.

Men till dess önskar jag dig stort lycka till och var rädd om dig!

Väl mött

/Sofia

Bild: Sofia Linder. Följ henne på Instagram: @salongenskonst