APRIL (månad 9)

April, april!

April är för mig en lekfull månad och nu ska vi äntligen få sätta vår plan i handling. Vi var inne och nosade på det i februari månad, då med fokus på hur vi tar hand om oss när vi tillåter oss att utforska bortom vår trygghetszon. Med den träningen med oss är det dags för oss att leka!

Jag är av den föreställningen att vi alla har speciella gåvor. Något speciellt som bara just du kan ge. För mig är det vad hela den här resan handlar om, att tillåta oss att lyssna inåt och hitta vad det är just för dig. Så jag ber dig nu i april att låta dig leka och börja utforska, för vi kan i tanken inte veta vad vi i kroppen sedan kommer känna.

Mycket av uppgifterna vi gjort hittills har varit att kartlägga, både bakåt och framåt. Vi har sett vad som tidigare styrt oss och vad vi önskar framåt. Det där som tidigare styrt oss har ofta blivit vår identitet att jag är dum/mindre viktig än andra/tjock/lätt att välja bort/ eller kanske helt ok. Vi har lätt att tro att det som jag lärt in är den jag verkligen är, det är mitt sanna jag. Men tänk om det är fel. Tänk om det bara är ett sätt att se på mig som jag lärt in genom andra. (Oftast i mina tidiga relationer). Men tänk om det istället kunde vara upp till dig. Att det kunde vara upp till dig att vara den bästa versionen av dig. Hitta just din gåva. Du har dina känslor till guide och din kompass från januari månad som vägvisare om vart du ska. Antalet versioner av dig är oändliga! Förstår du nu vilken lekplats vi har som väntar på oss!

Så vad skulle kunna vara möjligt att göra för att börja ta konkreta steg i denna riktning? Här är det viktigt att vi tar med hela oss. Inte bara beteendeförändringen utan även vår identitet. Vi kan inte veta innan vad vi faktiskt kommer finna. Låt mig ge er ett exempel:

Jag har alltid tänkt att jag skulle älska att paddla kajak. Jag har med trånande blickar följt bilar som kört förbi med kajaker på taket. Kajak var för mig den ultimata frihetskänslan. Ett år fick jag en kajakkurs i födelsedagspresent av min man. Jag var så taggad. Äntligen! Så döm av min förvåning när jag under kursen endast kände mig instängd i kajaken och utelämnad till havet på ett, för mig, inte så trevligt sätt. Visst hade jag säkert kunnat ge det ytterligare ett försök men jag tror det blev en sådan besvikelse att jag faktiskt kände mig rädd ute på vattnet som gjorde att all lust försvann. Kajak var helt enkelt inget för mig.

Ett år senare fick jag ont i ryggen och fick tips om att balett skulle vara en bra träningsform för ryggen. Något motvilligt och med skräckblandad förtjusning anmälde jag mig så till en nybörjarkurs i balett. Jag var livrädd, jag som aldrig dansat förut. Men så fort jag kom in i danssalen så förändrades något inom mig. Till tredje tillfället hade jag köpt balettkläder och plötsligt föll bitarna på plats. Jag fann en ballerina inom mig.

Så från att ha varit en kajak-wanna-be blev jag ballerina. Eller så klart inte det var ju bara en nybörjarkurs, men något skiftade i min identitet. För med utgångspunkt i att vara dansare skedde även andra förändringar. Jag började träna. Jag som egentligen aldrig tränat. När jag var liten hängde jag mer på musikskolan än i träningsloken. Men den här gången var det skillnad. Jag tränade inte för att jag borde eller för att någon annan tyckte något. Jag tränade för hennes skull, ballerinan, för att hon skulle orka med träningarna. Och i min identitet som dansare så föll sig träningen istället naturlig, ja helt enkelt nödvändig.

Så vi vet aldrig var vi hamnar. Det är det här jag menar med att vår livskompass och värderade riktning är ett levande projekt. Vi provar, lär oss om oss själva och väljer om. Ibland blev det som vi trodde var något dåligt, det som ledde oss till något bra. Ibland är det universum som spelar april-skämt med oss.

Photo by Andre Hunter on Unsplash